Personlig utveckling med Lou

#konflikthantering

0. KonflikthanteringVarför hamnar vi i konflikter och bör vi ta oss därifrån så fort som möjligt?

Det finns väl inte en enda person som aldrig befunnit sig i en konflikt med en annan människa. Om någon skulle hävda det motsatta, så kanske det åtminstone skulle bli en liten konflikt genom själva ifrågasättandet. På biograferna går nu filmen ”En man som hette Ove”. Kanske huvudpersonen i denna spelfilm är en sådan person som skulle kunna tänkas hävda en sådan sak… vad vet jag.

Jag tänker att det finns en hel del Ove-personer ute i vårt samhälle. Människor som ser livet som en kamp om att ha rätt… att besitta en slags sanning. Utan ett sådant mål uppkommer troligen aldrig några konflikter. Å andra sidan så uppkommer aldrig några förändringar heller. Kanske är det därför vi ska tacka konflikten. Utan konflikter inga förändringar. Utan förändringar stannar utvecklingen.

Varför tycker då människor så olika om olika saker? De som tycker ”lika” samlas ofta i små grupperingar som benämns subkulturer; grupper som förenas genom idrott, politik, konst, ideologier etc. I större sammanhang kan utövare av religioner buntas ihop med föreställningar om att alla i den andra religionen tänker lika, och i vart fall inte samma som jag och mina likar. Det kallas stereotypt tänkande, eller som man säger ”att dra alla över en kant”. Ett tänkande som gynnat den enskilda gruppens gener från att beblandas med ”de andra” i ett evolutionsbaserat historiskt perspektiv. Idag ”kanske” vi inte behöver ett sådant förhållningssätt eftersom vi alla i vår globala värld trots allt är ett enda stort ”vi”. Åtminstone vore det bra om det var så… Men så länge det inte är så, är det bra att förstå att vi alla är ”de andra” i de flestas ögon.

En konflikt kan ju även brytas ned på det mellanmänskliga planet och omfatta en människa mot en annan människa. På samma sätt som ”grupp mot grupp” bygger ”människa mot människa” på att den andre har fel och att jag har rätt. Vad är det då vi har rätt om?

Det mesta handlar om att vi – du och jag – många gånger saknar förmåga att vandra i varandras mockasiner – som det påstås att indianerna säger, vilket troligtvis inte stämmer, men ändå. Att vandra i någon annans mockasiner innebär att vi förstår den andre och har en förmåga att se saken ur den andres perspektiv och inte fastna i vår egen föreställningsvärld. För det krävs kunskap. Kunskap om olika människors förhållningssätt. Kunskap om andra kulturer. Kunskap om historia. Människokunskap, men framförallt kunskap om sig själv.

När jag lärt känna mig själv och är medveten om mina egna reaktioner och sätt att tänka om världen, kommer jag att ha lättare att sätta mig in i andras världar. Då kommer jag att förstå, att precis som jag själv, så söker alla människor att tillfredsställa sina basbehov. Så länge vi har mat, vatten, får sova och har någonstans att bo så mår vi ganska bra. Om vi därtill har vänner, ett jobb vi trivs med mår vi ännu bättre. Om vi dessutom har möjlighet att leva ut våra drömmar och är begåvade med viljan att hjälpa våra medmänniskor då krävs det mycket för att vi ska hamna i en konflikt som vi skulle uppleva som olöslig. Har vi inte något av detta så kallas den konflikt som uppkommer för ”krig”.

På mina kurser i kommunikation och konflikthantering brukar vi ibland göra den geniala övningen: ”Hur kan vi dela på en apelsin?”. Om vi bortser från att det lika gärna kunde stå ett apelsin, så väcker denna övning många tankar. Ofta utgår vi från att den andre vill samma sak som vi. Är vi maktsugna, tycker det är kul med bråk tar vi helt sonika hela apelsinen själv och säger till den andre: ”Försök ta tillbaka den om du kan”. Vi kan också ge hela apelsinen till den andre, fast vi inte ens har frågat om denne vill ha den. Hen kanske är allergisk mot citrusfrukter. Hade vi frågat hade svaret varit enkelt… eller i vart fall enklare. Det finns massor av lösningar på detta apelsinproblem, som när dessa är genomförda byter namn från problem/konfliktskapande till lösning/konflikthantering…

Jag vill påstå att de flesta konflikter handlar om helt andra saker än själva den utlösande faktorn. Det är inte apelsinen som utlöser en konflikt utan hur vi hanterar det problem, eller ännu hellre möjlighet, som uppkommer runt apelsinen. Hur givmilda och prestigelösa vi är, spelar naturligtvis också en stor roll i sammanhanget. Oftast har konflikter att göra med en förtäckt maktkamp och ett behov av att täcka sin brist på självkänsla.

Jag vill påstå att en människa som är helt i fas med sig själv aldrig hamnar i nedbrytande konfliktsituationer. Dessa människor har förmågan att se konflikter som ett utmärkt sätt att fundera över sina egna ställningstaganden, och genom de konfliktsituationer som uppkommer stärka sina egna positioner och lära sig att tänka på ett nytt sätt…

Jag kämpar varje dag med det… Det är inte lätt. Men försöker jag inte, så kan det aldrig bli bättre… Och glöm för guds skull inte, att om du är omgiven av ja-sägare så är inte det samma sak som att leva ett konfliktfritt liv. För att utvecklas behöver vi människor omkring oss som ger oss konstruktiv feedback – en feedback som ges i ett kärleksfullt syfte…

I en värld där man som människa känner samhörighet med sin nästa och har insikten om att varje dag är en källa till att lära sig mer om sig själv – det är då man skapar förutsättningarna för att känna #LIVSGLÄDJE, vilket är ämnet för nästa måndag…

Allt gott!

Lou Hedström Bokinge
Inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog, handledare i sorgbearbetning
men främst en människa med ett stort hjärta.

☆ INSPIRATIONSFÖRELÄSER
OM PERSONLIG UTVECKLING
PÅ RIKTIGT ☆

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

#kommunikation

0. kommunikationVarför är det så viktigt att vara medveten om hur du kommunicerar?

Vad hjärtat är fullt av – talar munnen, brukade man säga förr. Det ligger mycket i det talesättet. De flesta idag vet dock att det är ännu mer korrekt att säga: Vad hjärtat är fullt av – talar kroppen. Det vi säger med våra ord får en helt annan betydelse om vi är glada och snälla i ögonen och ser våra medmänniskor som likar, än om vi har ett arrogant sätt att tala och därutöver himlar med ögonen och nickar föraktfullt på huvudet. En mening som: ”Vad kul det var här då!” betyder helt olika beroende på hur vi betonar orden och hur vi ser ut när vi säger dem.

Jag har i ett sammanhang där jag vistas ganska ofta fått erfara detta när det gäller mig själv. Jag har under en ganska lång tid försökt att ”gulla” med människor som jag upplevt sysslar med uteslutning och hierarkier, baserat på en slags egenutnämnd tanke om att ju längre man sysslat med en sak ju bättre är man. Jag har aldrig sett den skillnaden mellan oss och även om den funnits, så tycker jag inte att det spelar någon större roll vem som är bäst på vad eller rentav sämst – om det nu finns något sådan rangordning. I en grupp bidrar var och en på helt andra grunder och höjer och stöttar varandra för att bli duktigare inom det man håller på med, oavsett erfarenhet. Människor som stöter ut sina medmänniskor är människor med låg självkänsla, som försöker dölja det genom att sätta sig på andra. Det vet jag, men för den skull är det inte särskilt trevligt att behöva vara tillsammans med dem.

I min kommunikation har jag därför försökt att vara så trevlig jag kunnat, för att på så sätt försöka skapa en drägligare samvaro. Problemet har dock varit att även om jag faktiskt varit trevlig i mina ordval, så har tydligen min kropp talat ett helt annat språk. Min kropp har under alla år avslöjat min inre tankar om dessa personer och helt omedvetet har jag ju därför kommunicerat något helt annat än det jag trodde. Jag kanske rentav inte alls har varit så trevlig som jag trott i alla år, eftersom min trevlighet varit konstgjord och inte kommit från mitt hjärta – utan mer från min hjärna. Min hjärna som berättat för mig att här gäller det att vara trevlig för att slippa hamna utanför och därigenom känna otrygghet i gruppen i relation till det vi utövar tillsammans. (En känsla jag brottats med under hela min uppväxt i min egen barndoms familj.)

Här tror jag att några känner igen sig ute på många av våra arbetsplatser och i de flesta grupper som vi människor vistas i. Det finns ett namn för detta och i skolan kallas det för mobbing. Sådana som jag som alltid säger ifrån och inte finner mig i osunda hierarkier är en utmärkt måltavla för detta. I andra sammanhang har jag aldrig brytt mig särskilt mycket, men när det gäller mitt stora intresse i livet så är det annorlunda. Men det var en sak som jag missade – insikten om delaktighet och ansvar.

När jag nu under det senaste året på allvar börjat inse att jag faktiskt ingår i relationen och att jag också påverkar dess utfall, så har jag idag ett helt annat förhållningssätt. Jag har slutat ”gulla” för att försöka ändra de som jag tycker är otrevliga, och behandlar dem istället helt neutralt – varken ”gullar” eller ”ger igen”. Och jag kan säga att det fungerar alldeles utmärkt nu… Den dagen jag insåg att jag aldrig någonsin kan ljuga med min kropp, så blev livet mycket lättare att leva.

Nu får jag möjlighet att sätta mina gränser på ett helt annat sätt. En stor del i det ligger i att jag sedan ett år tillbaka har slutat vara rädd för att skadas i samband med det jag utövar i denna grupp, efter min svåra olycka för 10 år sedan. Därigenom kan jag avvara den trygghet som ligger i att vara ”vän” med människor som aldrig kommer att vara vän med mig. I min naiva tro på godheten har jag alltid tänkt att alla människor har förmågan att älska varandra. Det vet jag nu, är inte sant… Jag gör ju inte det själv. Hur ska jag då kunna begära att andra ska göra det?

Hur gör man då rent praktiskt när man hamnar i konflikt med andra människor? Det kommer jag att prata mer om nästa måndag under ämnet #KONFLIKTHANTERING – på återseende…

Allt gott!

Lou Hedström Bokinge
Inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog, handledare i sorgbearbetning
men främst en människa med ett stort hjärta.

☆ INSPIRATIONSFÖRELÄSER
OM PERSONLIG UTVECKLING
PÅ RIKTIGT ☆

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

#inreledarskap

InreledarskapVad innebär det att vara en dirigent i sitt eget liv?

Vi skulle kunna likna våra liv vid en orkester där de olika instrumenten karaktäriser våra olika förhållningssätt. Den glada flöjten. Den stränga pukan. Den sura harpan. Den kreativa ukulelen. Den arga cymbalen. Och kanske den enformiga oboen.

Precis som i ett välfungerande företag behöver orkestern en ledare, någon som har det överordnade ansvaret för vilka instrument som ska få spela, och i vilken ordning. I ett orkesterstycke är det olika instrument som får komma till uttryck beroende på vilket stycke man har bestämt sig för att spela. Ju färre instrument – ju mindre spelrum.

Om man som jag endast kan spela låten ”Kalle Johansson, Kalle Johansson…” på piano med pekfingret så blir det bara den låten, jag och alla andra som vill lyssna på mig, får höra. Om jag vill utöka min repertoar är jag tvungen att lära mig att spela fler instrument. Och ju mer jag övar, ju mer låter det. Huruvida kvalitén är bra eller dålig är naturligtvis subjektivt.

Denna symbolik är rent metaforiskt en bra liknelse över vad som manifesteras i våra liv. Man skulle kunna säga att våra liv är helt avhängiga av vilken dirigent vi väljer att anställa. Har vi inte ens varit med i anställningsförfarandet utan låtit andra människor välja vår dirigent, blir resultatet därefter. Andra människor kan vara våra föräldrar, våra respektive, våra barn, våra skolkamrater, våra chefer etc.

I min barndom fick jag lära mig att Mammon var min ledstjärna. Allt som var av värde skulle mynna ut i pengar. När jag växte upp färgade detta förhållningssätt stora delar av mitt liv. Idag när jag tillber en annan religion där Agape är min ledstjärna, Agape som är den villkorslösa kärleken mellan människor, har livet blivit ett helt annat. När min dirigent numera leder mig fram till den ovillkorade kärleken, har livet blivit så mycket enklare att leva.

Att byta dirigent är ett livsverk. Under de smärtsamma perioder där kampen mellan den gamla och den nya ledstjärnan rasar, står människan själv vid sidan och förnimmer en obehagskänsla över att allt inte är som det brukar vara. Trots att jag hör ny musik i mitt inre är det svårt att helt sudda ut de värderingar som jag lärt mig under de första levnadsåren. Även om jag medvetet tar avstånd från dem är de alltid en del av mitt omedvetna jag. Så det gäller att vara vaksam.

Min gamla dirigent pockar ofta på uppmärksamhet. Den säger saker som: ”Men Lou du ska absolut inte berätta för andra människor att du rider två gånger i veckan. I vart fall inte på dagtid. Tänk om folk tror att du inte arbetar.” Ja, denna mening är helt verklig för mig. Den har jag brottats oerhört länge med. En sådan enkel sak som att bekräfta att jag är värd att göra det jag brinner för, har varit svårt i mitt liv. Att helt acceptera att jag är värd att göra det som gör mig lycklig och att också kunna berätta det utan dåligt samvete är ett stort steg för mig.

Inre ledarskap handlar för mig om att bejaka mitt inre. Naturligtvis inte så att det skapar något negativt för en annan människa. Det är snarare så att när jag gör det som skänker mig glädje blir jag en gladare människa och detta i sin tur smittar av sig på andra människor.

Inre ledarskap handlar också om att våga sätta gränser mot andra. Gränser som hindrar andra människor att klampa in i din orkester och ta ifrån dig din dirigentpinne. Kärlek handlar lika mycket om att tillgodose dina egna behov som andras. Det bästa är när detta kan förenas. När det är omöjligt tror jag att det bästa är att inse att det är omöjligt att förändra en annan människa. När du funderat klart över om du vill förändra dig själv, så är det du som har valet i din hand. Valet är många gånger svårt, men eftersom det är du själv som får ta konsekvenserna så är det bra att ta god tid på sig innan du skrider till handling.

För att nå någon form av konsensus alternativt lämna ett orkesterdike som inte gagnar ditt liv, så är det nödvändigt med #KOMMUNIKATION – vilket är nästa måndags ämne.

Allt gott!

Lou Hedström Bokinge
Inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog, handledare i sorgbearbetning
men främst en människa med ett stort hjärta.

☆ INSPIRATIONSFÖRELÄSER
OM PERSONLIG UTVECKLING
PÅ RIKTIGT ☆

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

 

#försoning

0. - försoningVad innebär det att försonas med våra yttre och inre följeslagare?

Som barn är det säkert många som har upplevt att de efter ett bråk med ett annat barn har blivit inkallade för att be om förlåtelse med orden – ”Be nu Kalle/Anna om förlåtelse så att ni kan vara vänner igen”. Denna förlåtelse har sällan varit frivillig och inte heller kanske så efterlängtad. När man är arg på någon vill man ju reda ut saker och ting och inte bara bli beordrad att lägga allt åt sidan och låtsas om som om inget hade hänt.

Att be om förlåtelse är ju i sig problematiskt, eftersom man då blir beroende av en annan människas välvilja. Dessutom förutsätter detta att personen man vill be om förlåtelse till, finns anträffbar. När en person inte finns i livet längre är det ju omöjligt att åstadkomma någon form av direktkommunikation till denne, även om man gärna skulle vilja.

Det finns många människor som menar att de aldrig någonsin skulle förlåta en annan person som gjort dem illa – aldrig… Detta beror mycket på själva ordet ”förlåta”, som många förknippar med att de själva har merparten av skulden i det som hänt och att man genom att förlåta frigör den andres skuld.

Hur ska man då göra för att befria sig från de där tankarna som skaver och aldrig lämnar en i fred, mer än tillfälligt. De där tankarna som gör att andra ser på en som en bitter person som ältar och aldrig kan gå vidare i sitt liv. Jag har själv varit där i samband med att jag som tredje systern blev sviken och förskjuten av mina föräldrar i samband med min fars död, och jag kan säga att det är ingen rolig plats att vara på.
Om vi istället byter ut ordet ”förlåta” till ordet ”försona” och samtidigt lägger, insikten om att alla konflikter innefattar minst två människor, bakom oss – så kan vi börja närma oss kärnan. Den består i att oavsett vilket ord du använder, så är det för din egen överlevnad av stor vikt att du inser att när du bär på obearbetade och okommunicerade tillkortakommanden så har du fastnat i ett osunt tillstånd. Ett tillstånd som gör det svårt för dig att leva fullt ut. Du behöver göra dig fri.

Du behöver försonas med insikten att det som tynger dig är något som du inte kan ändra på – genom att ändra en annan människa. Det enda du kan ändra på är ditt förhållningssätt till händelsen. Släppa dina tankar på revansch och hämnd. Inse att alla människor gör precis så gott de kan och om de väljer att inte göra precis som du vill och tycker är rätt, så kan du inte göra så mycket åt det.

Det du kan göra däremot är att gå in i dig själv och göra en inventering av vad som tynger dig. Skriv gärna ned detta på ett papper. Använd bläck och redigera inte. Hur du skriver eller vad du skriver, spelar mindre roll. Du och endast du, har facit till vad de ord som kommer ut på pappret står för. Ett alternativ är att plocka fram kritor och måla dina inre känslor på ditt papper. När du tittar på ditt papper så kommer du att förnimma någon slags känsla och kunna ställa dig frågan: – ”Vad betyder det i mitt liv som jag just skrivit eller ritat?”.

År 2014 certifierade jag mig i Programmet för Sorgbearbetning™ och har sedan dess haft både grupper och enskilda möten med detta kursupplägg på Villa Överås i Göteborg, med många olika människor. Att få möjlighet att spegla sig i en annan människa och dela det svåra och få hjälp med hur man kan strukturera upp det som tidigare känts omöjligt – har gett många inklusive mig själv ett rikare liv.

Jag har äntligen kunnat försonas med att min egen mor inte vill ha med sina döttrar att göra, även om jag aldrig någonsin kan förstå varför. Insikten om att jag inte kunde göra om min mor så att hon skulle älska mig för den jag är, är naturligtvis tung att bära och kommer väl aldrig riktigt att lämna mig. Men idag känner jag mig fri och låter inte detta sorgliga påverka mig, eftersom jag faktiskt har lyckats försonas med att det är – som det är…

En god hjälp på vägen har jag haft av dessa ord:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. (1 Kor 13)

Nästa måndag fortsätter vi under rubriken #INRELEDARSKAP

Allt gott!

Lou Hedström Bokinge
Inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog, handledare i sorgbearbetning
men främst en människa med ett stort hjärta.

☆ INSPIRATIONSFÖRELÄSER
OM PERSONLIG UTVECKLING
PÅ RIKTIGT ☆

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

#ANSVAR

LouklippaVad innebär det att ta ansvar för sitt liv?

Kanske det måste till ett uppvaknande för att till fullo förstå innebörden av ordet ansvar. Kanske det rentav är så att vi människor behöver vara med om något riktigt omvälvande för att upphöra med det som inte är bra för oss. Frågan är vem som är ansvarig för att avgöra vad som är bra eller inte bra. Tänk om det är så att det bara är en enda person som har svaret – du själv… jag själv…

Tänk dig att du är vd i företaget ”Dig själv”. Visst skulle du se till att det gick så bra som möjligt för ditt företag. Nu kommer ordet ”bra” in igen och det är kanske det som är det svåra. Vad innebär begreppet bra? Är det samma för alla? Eller är det så att du måste, precis som i ett företag, göra din egen affärsplan utifrån de förutsättningar som du har. En plan för ditt eget liv – en ”självplan” som passar in i den övriga världens alla ”självplaner”. Frihet innebär att du har möjlighet att göra precis det du vill, under förutsättning att du inte kränker någon annans frihet.

”I sin bok ’Om Friheten’ nämner John Stuart Mill – filosofen Sokrates och Jesus som exempel på vad en ickeyttrandefrihet kan skapa – justitiemord grundat på det just för tillfället rådande allmänna tyckandet. Mill tycks mena att yttrandefrihet är grunden för att finna någon form av sanning. För att exempelvis en troslära ska hållas levande krävs att den inte bara blir läpparnas bekännelse eller ’döda bokstäver’. Den måste kämpa för sin tillvaro genom en fri och öppen debatt mellan många olika sanningar för att hållas levande” – (Detta citat är hämtat ur min uppsats om liberalismens födelse, i ämnet politisk idéhistoria.)

Kanske är det, precis som Mill uttryckte för snart 200 år sedan i den gryende liberalismens era – samtalet om våra liv som är avgörande för att nå inre frihet. Att vi vågar tala om det svåra, om det glädjefyllda och det som vi inte riktigt förstår, men som vi känner knackar på inom oss. Det är detta tankeutbyte med andra människor som avgör huruvida vi närmar oss sanningen eller ej. Kanske måste vi göra något för att förändra våra liv till något bättre. Om vi nu känner att det är något som brister. Om vi kanske känner ett grumlande missmod över att vi inte lever som vi vill.

Har du någon gång mött en människa där ljuset i ögonen är släckt och det känns som om ingen är hemma där? Har du själv varit en sådan människa?

För snart 12 år sedan vaknade jag upp på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag hade väldigt, väldigt ont, trots all morfin och all fantastisk hjälp jag fick. Det som bekymrade mig under cirka tre dygn var att jag inte kunde röra mina ben efter operationen då läkarna lagat min brutna rygg. Under tre dygn kunde ingen svara på om jag någonsin skulle kunna gå igen. Det var en svår tid.

Det märkliga är att det jag minns mest, är sorgen över att ingen i min ursprungsfamilj kom och hälsade på mig under min månadslånga sjukhusvistelse och inte heller efteråt till min nya bostad som jag precis flyttat in i efter min skilsmässa. Då förstod jag inte att detta var något onormalt. Så hade det ju alltid varit.

Genom denna händelse grodde långsamt en ny förståelse in i mitt liv. En förståelse, som det tagit många år att fullborda, men som lett till många nya förhållningssätt i mina relationer med andra människor och framförallt vad gäller tilltron till mig själv och min förmåga att själv påverka hur jag ville leva.

Nästa måndag fortsätter min berättelse under rubriken #FÖRSONING – hoppas vi ses då…

Allt gott!

Lou Hedström Bokinge
Inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog, handledare i sorgbearbetning
men främst en människa med ett stort hjärta.

☆ INSPIRATIONSFÖRELÄSER
OM PERSONLIG UTVECKLING
PÅ RIKTIGT ☆

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>><<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<<

OM DETTA MÅ JAG BERÄTTA

Hjärtan2012 la jag upp min första sida på Facebook – Livslust.2012. Den handlade om hur jag tog mig vidare från livskris till livslust… Jag ville genom mina reflektioner och erfarenheter så ett frö av livslust i Dig som läser och förmedla min insikt om att hur mycket en människa än får utstå kan hon alltid resa sig igen – om hon hittar sin mening i livet.

När jag var 9 år miste jag kontakten med min 10 år äldre syster av orsaker som jag själv inte kunde råda över. Från 13 års ålder bodde jag ensam i Göteborg i egen lägenhet. Under 80-talet födde jag mina tre underbara barn. Under 90-talet sa jag upp mig och startade eget.

2000 vuxenkonfirmerades jag.

2004 bröt jag ryggen i en hästolycka, tre veckor efter min skilsmässa. Innan året var slut satt jag på hästen (inte red) mot alla odds. 2007 stod jag på Kebnekaises sydtopp… Några månader innan hade jag fått reda på att jag hade malignt melanom och opererades igen.

2008 pilgrimsvandrade jag till Santiago de Compostela, vilket ledde till att jag började läsa in en teologie kandidatexamen med religionshistoria, psykologi och sociologi som huvudämnen.

2010 gifte jag mig med världens underbaraste man.

2011 i november dör min far och jag förlorar kontakten med min mor och min bror…

2012  återförenas jag med mina två systrar och deras familjer efter decennier av separation. 2012 är också året då hela mitt barndomspussel börjar ta form. Friden sänker sig över min själ och jag börjar äntligen förstå lite i taget av allt jag varit med om i mitt liv… Sakta… sakta… för att mäkta med…

2013 lägger jag fram mitt examensarbete i religionspsykologi på Göteborgs Universitet. En psykobiografi  om Anders Behring Breivik och om det som hände på Utöya år 2011 med titeln ”En islamofobs manifest?…”. Uppsatsen  grundar sig på bl.a. sårbarhetsmodellen enligt Perris & Perris och teorin om Authoritarian Aggression enligt Bob Altemeyer.

2014 är året då min kropp rasar ihop efter ytterligare ett cancerbesked. Året då jag inser att blod inte är tjockare än vatten, vilket medför att jag även förlorar kontakten med mina systrar. Samma år certifieras jag i Programmet för Sorgbearbetning™ på Institutet för Sorgbearbetning® och handleder mina första grupper och individuella möten. Året slutar med en utmattningsdiagnos. Eftersom jag valt 90 karensdagar på min sjukförsäkring så arbetar jag på som vanligt.

7 feb 2015 står jag på världens högsta fristående berg efter nästan sju dagars vandring och sex övernattningar i tält. Uhuru Peak på Kilimanjaro – en av ”The Seven Summits”. Varje bergsklättrares dröm. LÄS MER! Psykologen meddelar mig efter hemkomsten att jag inte är sjuk längre och jag svarar: Hur vet du det?

Förra veckan dog min svärmor och jag tillbringade fyra dygn vid hennes dödsbädd och såren revs upp igen.

Igår höll jag min öppna föreläsning ”Lever du din dröm – eller drömmer du ditt liv?” och kan väl konstatera att svaret varierar…

I november startar jag mina temaföreläsningar på Villa Överås kl 19 under rubriken: ”Måndagar med Lou”. Temaföreläsningar om äventyr, personlig utveckling, kommunikation, sorgbearbetning och konflikthantering och mycket mer. ANMÄL DIG HÄR!

När jag hörde Thorsten Flinck år 2012 sjunga ”Ja, jag reser mig igen”, så tänkte jag att visst är det förunderligt att vi reser oss igen… och igen…

Lou Hedström Bokinge
Inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog, handledare i sorgbearbetning
men främst en människa med ett stort hjärta.

☆ INSPIRATIONSFÖRELÄSER
OM PERSONLIG UTVECKLING
PÅ RIKTIGT ☆

Allt är inte vitt och svart! Trodde du det?
– om personlig utveckling på riktigt

NäckrosBilden på den vita näckrosen är från politikerveckan i Almedalen och passar fint in i sammanhanget oavsett om man tror sig vara intresserad av politik eller inte. Visst är det vackert med vitt, men hur hade världen sett ut om allt varit vitt? Det är en absolut sanning att vi behöver fler färger på vår livspalett för att kontrastera den vita färgen, för att över huvud taget förnimma den.

Vitt består av tre grundfärger – rött, grönt och blått. Grundfärgen rött associerar vi med socialism, fara, kärlek och aggression. Grönt med miljöpartier, frihet, avund och nybörjare. Blått med högerpartier, konservatism, lättlurad, stillhet och lugn. Utöver detta finns ett otal nyanser som vi exempelvis kan se när solen strålar genom lätt regn. Detta fenomen kallar vi regnbågen och vi brukar föreställa oss att det finns en skatt gömd vid dess ände.

Regnbågen visar oss på en annan värld där allt samverkar i det vita ljus som bildas, när regnet upphör och prisman i form av regndroppen lägger sig stilla på marken. Regnbågens alla färger och nyanser är en symbol för bland annat HBTQ-rörelsen, där varje människa ses som en del av mänskligheten, med samma rättigheter och skyldigheter. Kanske är det här vi ska påbörja vår resa mot en personlig utveckling värd namnet. En resa som företas inte enbart inifrån oss själva utan också tillsammans med andra. Kanske är det i det vita ljuset vi ska förenas för att åstadkomma stordåd i världen. Stordåd som kärlek, fred och försoning mellan människor och därmed inom oss själva? Det kanske är där vi hittar skatten – på riktigt.

En stereotyp livsuppfattning, där vi stoppar in människor i grupper som byggs upp av förenklade föreställningar av medlemmarnas egenskaper, påverkar självklart oss själva och vår omgivning. Användandet av stereotyper var förvisso nödvändigt för den tidiga människan för att snabbt kunna avgöra om de man mötte var vänner eller fiender; medlemmar av vänliga stammar eller ovänliga stammar. För att överleva utvecklades hjärnan till att snabbt kunna kategorisera människor. Detta sker omedvetet och automatiskt genom exempelvis de olika dimensionerna ”ras” (som egentligen inte finns), ålder och kön. Det är dock vi själva som väljer hur vi vill agera/reagera på dessa stereotyper som uppkommer i vårt inre. För att kunna vara ett själv måste vi avgränsa oss mot andra. Och ju mindre själv vi ”har”, desto mer måste vi distansera oss mot en annan grupp för att vara någon.

Den franske greven och diplomaten J A de Gobineau utvecklade under mitten av 1800-talet den moderna politiska rasismens lära. När Gobineau beskriver den vita rasen finns det inte nog med superlativer. Den utmärker sig ”genom en enastående kärlek till livet”, ”äran”, ”hedern” – vilka enligt Gobineau är okända begrepp för de andra raserna och sist men inte minst den överlägsna ”intelligensen”.

I dagens Europa har vi i mångt och mycket hittat nya avgränsningar för att skilja de så kallade agnarna från vetet. En evigt pågående process inlemmad i samma form, men med olika innehåll. Kanske är det genom detta förhållningssätt vi fjärmar oss ifrån vårt inre ljus och föder fram en mörkare, kallare värld där grupp ställs mot grupp. I en sådan värld kan vi aldrig, enligt min mening, utveckla något positivt.

Ett liv i mångfald är livsnödvändigt för att vi ska kunna utvärdera vad som är bra eller dåligt i våra liv. Om vi låser fast oss i stereotyper som t.ex. att alla kvinnor i Sverige är dumma blondiner alternativt smarta affärskvinnor eller att alla invandrarkvinnor bär slöja för att de är tvingade av sina män – uppfyller vi kriterierna för stereotypt tänkande. I min värld är alla människor unika och att gruppera är bara ett sätt att förenkla verkligheten. Det kanske är bra i vissa situationer, men oftast kan det leda väldigt fel.

Min övertygelse är att det är först när vi gillar oss själva som vi kan släppa in det annorlunda i våra liv, helt befriat från förmanande pekpinnar. Ibland kanske vi inte lyckas med det och då beror det troligtvis på att vi projicerar våra egna tillkortakommanden på sådant som ligger utanför oss själva – kanske för att de är för tunga att härbärgera i våra innersta livsrum.

Genom att motverka utanförskap i samhället ges människor en möjlighet att skapa en egen identitet. För detta krävs kunskap om andra kulturer och förmågan att se att alla människor är fullvärdiga medlemmar i vår värld och har något viktigt att bidra med. Denna insikt är en bra början för allas personliga utveckling mot det vita ljus som vi alla är en del av, oavsett om vi kategoriserar oss som röda, gröna, blå, svarta eller vita.


DSC_4270-Redigera

Lou Hedström Bokinge – inspirationsföreläsare, civilekonom, teolog och certifierad handledare i Programmet för Sorgbearbetning™, men främst en människa med hjärna och hjärta som utmärker sig som talare genom sina mänskliga och forskningsbaserade föreläsningar. Lou har i sitt eget liv övervunnit svåra hinder och visar med sin livslust och livsglädje att nästan ingenting är omöjligt om man jobbar för det riktigt ihärdigt.

Intresserad av en föreläsning med det lilla extra? Klicka här: www.inspirationsforelasare.se